---

 

Animaliskt lim och tekniker för limning

 

"Introduktion till animaliskt lim"

 

Jag ger här en mycket kort introduktion till animaliskt lim.

Animaliskt lim framställs av döda djur. De vanligaste för snickeriarbeten är hud- och benlim. Dessa framställs normalt av hudar och ben från däggdjur. Det finns också lim framställt av fisk, fisklim. De går jag inte in på i den här introduktionen.

Genom att på olika sätt rengöra och koka råmaterialet utvinner man limmet.

Limmet säljs idag oftast i någon form av torkade pärlor eller granulat (t.ex. www.dick.biz).
Torrsubstansen (limmet) löses i dubbel mängd vatten (vikt). Genom att öka eller minska vattenmängden litegrann kan man prova sig fram till ett lim som passar för olika ändamål.

Efter att limmet stått och svällt ca 1 timme är det dags att värma det. Limlösningens temperatur ska inte överstiga 60-65 grader Celsius för då riskerar man att limmet förstörs. Bindningsförmågan minskar. Traditionellt har man värmt i dubbla kärl med vattenbad i det yttre och limmet i det inre för att uppnå en jämnare och stabilare temperatur. Speciella elektriska termostatstyrda kärl finns att köpa för dyra pengar (ca 1500 kr och uppåt).

Själv har jag lyckats bra med en elektrisk chokladsmältare. Den kostade endast ca 150 kr och i det ena effektläget värmer den till ca 60 grader Celsius. Den jag köpte tillverkas/tillverkades? av Ideline och är på 15 watt. Det finns andra fabrikat också. Dessa chokladsmältare har inget vattenbad, men effekten är ju mycket låg. De kommer med en lös gryta som ställs i en hållare med en elektrisk liten platta i botten.

Allra enklast är nog att värma i en urtvättad glasburk som ställs i en gryta med vatten, som sedan i sin tur ställs på en elektrisk platta, eller sätt ännu hellre vattengrytan över en gaslåga eftersom de är lättare att finjustera. Ha en labtermometer tillsammans med limmet och håll koll så att temperaturen inte sticker iväg.

Limmet förstörs lätt av förruttnelsebakterier. Därför är det mycket viktigt att inte bereda mer lim än som går åt för varje limtillfälle, eller på en dag. Överflödigt lim skall kastas och nästa dag ska man sätta en ny blandning i rengjorda kärl. Det är oerhört viktigt att man jobbar med fräscha limblandningar. Underlåtenhet med detta har bidragit till att ge limmet ett oförtjänt dåligt rykte.

Det sägs alltså ibland att limmet har betydligt sämre bindförmåga än vitlim (PVA-lim), men rätt hanterat så är skillnaden inte så stor. Fine Woodworking Magazine har gjort ett omfattande test tillsammans med "The Department of Materials Science and Engineering at Case Western Reserve University in Cleveland, Ohio". Där har man visat att limmet under vissa omständigheter t.o.m. är starkare än vitlim (PVA-lim). Testet hittar du i juli/augusti numret 2007. Observera att det vi kallar vitlim kallar amerikanarna "yellow glue".

Fördelarna med hud- benlim är:

Snabb vidhäftning.

Utmärkt vidhäftning (rätt hanterat).

Lågt presstryck.

Missfärgar inte betsning och ytbehandling.

Vid användning kan det ibland vara nödvändigt att värma de ämnen som ska limmas för att förlänga hanteringstiden. Värmepistol rekommenderas till sådan förvärmning. Förr värmde man över öppen låga, men risken för att sveda träet är uppenbar.

Hudlim är segt, benlim är hårt.

Teak och jakaranda är p.g.a. sin "feta" karaktär svåra att arbeta med, med dessa limmer.

Penslar av utbankad lindbast är att rekommendera eftersom ingen metall (järn) används. Limmet missfärgas av järn.

Källor:

Fine Woodworking Magazine, July/August 2007
Träindustrins handbok, Snickeriarbete, 1950
Snickeri, Hantverkets bok, 1947
Materiallära för möbelsnickare, 1944

www.raa.se/materialguiden (september 2008)

(september 2008)


---

 

 

"Limfog utan spännverktyg"

 

Här presenteras en teknik som nog får betraktas som bortglömd. Den visar på en intressant fördel med animaliskt lim.

Följande fog är mycket vanlig och del i en så kallad "limfog". Lite märkligt eftersom alla fogar med lim rimligtvis är limfogar. Ja! Men i möbelsnickeriets värld finns det en fog sammansatt med lim som kort och gott heter "limfog" och för att krångla till det ännu mer så är det en upprepning av denna limning som i egentlig mening kallas "limfog", men ordet i sig är likväl fortfarande singularis. Märkligt? Ja, men det slutar inte där, utan även själva resultatet: en bordsskiva eller bänkskiva, kallas också... ja, just det, "limfog".

Hantverksmässigt utförs den här limningen idag ofta med PVA-lim (vitlim) under högt tryck, med knektar som spännverktyg och alla ingående delar limmas samtidigt.

Alltså: När man ska limma ihop flera massiva brädor/ämnen till en skiva.

Beskrivningen av den här tekniken för att åstadkomma en "limfog" har jag hittat i en dansk bok som utgavs första gången 1875. Detta är ur den femtonde upplagan från 1935. Boken heter "Haandgerningsbog" och skrevs ursprungligen av N.C. Rom. Citatet som följer är från s. 57. Syftningen i första meningen går tillbaka på en beskrivning strax före, för hur man limmar en enkel kloss utan tving mot ett annat trästycke.

"Paa lignende Maade kan den øvede Arbejder hurtigst lime (”sammenrive”) Bræder Kant til Kant, uden Klemmer eller Skruetvinger. S a m m e n r i v n i n g e n foretages paa følgende Maade: Brættet, der skal limes, spændes i Høvlebænken med den strøgne Kant opad, det andet Bræt holdes til, og den varme Lim paastryges saa hurtigt som muligt og ikke for sparsomt. Kantene sættes nu hurtigt sammen, og det øverste Bræt føres frem og tilbage med 5–10 cm (2-4 Tm.) lange, sikre Træk under et let Tryk, idet man passer, at fladerne ikke forskyder sig for hinanden. Naar man efter nogen Rivning mærker, at Limen begynder at binde, forkorter man Strøgene og passer at standse saaledes, at fladerne staar aldeles lige, og det ene Bræt ikke staar uden for Enden af det andet; binder Limen, inden man faar Brættet paa Plads, maa man tage det bort og begynde forfra med Paastrygning af hed Lim; en lille Forskydning kan man godt afhjælpe ved et forsiktigt Hammerslag. Træet maa ikke vare for koldt, naar Limen paaføres, og den øvede Arbejder limer let 3–4 Brædder oven paa hinanden uden at flytte det nederste Bræt; men dertil hører dog baade Øvelse og Varsomhed."

---

Här följer min översättning från danskan. Originalet är med för att ge möjlighet att själv tolka texten för den som känner sig manad. Det är ju inte alltid så lätt att helt korrekt återge ett annat språks precisa mening.

"På liknande sätt kan den vana arbetaren snabbt limma (”sammanriva”) brädor kant mot kant utan klämmor eller skruvtvingar. ”Sammanrivningen” görs på följande sätt: Den ena brädan som ska limmas spännes fast i hyvelbänken med den foghyvlade kanten uppåt. Den andra brädan hålls redo. Det varma limmet stryks på så snabbt som möjligt och inte för sparsamt. Fogen sätts snabbt samman och den översta brädan förs fram och tillbaka med 5–10 cm långa, lugna drag och under ett lätt tryck. Samtidigt som man ser till att ytorna inte förskjuts i sidled. När man efter en (kort?) stunds ”rivning” märker att limmet börjar bita, så förkortar man dragen och ser till att stanna så att ytorna befinner sig rakt över varandra, utan att den ena änden sticker ut framför den andra. Om limmet biter innan brädan är i rätt läge, så får man ta bort den och börja om från början med att stryka på nytt hett lim. En liten förskjutning kan snabbt rättas till med ett litet hammarslag. Träet ska inte vara för kallt när limmet appliceras. En tränad arbetare limmar ledigt 3 – 4 brädor på varandra utan att flytta den nedersta brädan, men det kräver både övning och känsla.

Fördelen är alltså att limmet drar/sätter sig själv utan att något långvarigt tryck är nödvändigt. I en del sammanhang kan det vara mycket effektivare att arbeta utan spännverktyg. Vid arbeten med parkettläggning med faner är det en klar fördel, då du snabbt kan jobba vidare när du fixerat en bit. I exemplet ovan är det mer ett befriande exempel som tänjer på gränserna för vad som är möjligt att göra. Åtminstone om man tänker sig att göra en slät skiva, som helt klart måste anses lösas snabbast och bäst med PVA-lim och limknektar. Ska man däremot göra ett massivt kupigt kistlock så inser man snabbt vilken fördel man har med den här tekniken.

Källa:

Se texten

(augusti 2008)

 

---

 

 

"Att limma fast elfenben som lossnat från pianotangenter"


Jag rekommenderar att ta loss tangenten helt. När du ska limma är det svårt att få biten som lossat att hamna i rätt läge. Det blir inte lättare om du inte kommer åt ordentligt.

Äkta elfenbenstangenter är limmade med hudlim som har lite vitt pigment i blandningen. Detta eftersom trätangentens färg annars mörkar ner tangentens utseende genom elfenbenet. Du blandar helt enkelt ner lite titanvitt i limblandningen.

Rengör tangenten och elfenbenet från gammalt lim. Värm sedan upp tangenten och tlllför samtidigt lite fukt. Fukta även elfenbenet, speciellt på översidan. Limmet kommer ju att tillföra fukt på undersidan. Limma! Tryck samman. Torka bort överflöd. Tejpa den i spänn med blå "snäll" maskeringstejp. Tillför ytterligare presstryck med ett par små klämmor eller liknande. Presstrycket är där främst för att biten inte ska böja sig. Elfenbenet kan slå sig om det inte får ett jämnt tryck över hela ytan tills limmet satt sig.

Man kan även limma med uppvärmda spännbitar för att förlänga tiden du har på dig att justera biten till rätt läge. Ett svårighetsmoment i denna limning är att det tunna elfenbenet gärna åker kana i limmet.

Egentligen ska där vara ett tunnt limdränkt vitt linnetyg, som fått torka innan limningen, mellan elfenbenet och tangenten. Detta för att fungera som en buffert mot rörelser i träet.

Jag har emellertid inte stött på det i verkligheten. Finns det inte redan från början så kommer den tangenten man limmar att sticka upp något ovanför de andra om man limmar med linnetyget mellan.


(oktober 2008)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

webbmästare: sven(snabelgrunka)vildegren.se