---

 

Ytbehandling

 

"Om svartek och svartbetsning med järnsalt på träslag med garvsyreinnehåll"



Träslag som innehåller garvsyra reagerar genom att mörkna när de kommer i kontakt med järn. Av de svenska är det eken som reagerar kraftigast. Körsbär, valnöt och mahogny är andra träslag som också innehåller garvsyra.

Svartek är en raritet som man kan hitta i jord eller i vatten. Svartek är mer eller mindre helt genomfärgad ek. Helt enkelt gamla träd som vält eller rester av hus, båtar eller andra föremål som gjorts av människor och som blivit kvar i mark eller vatten. Svarteken får sin färg genom att under lång tid reagera med det järn som finns i marken eller vattnet.

Den djupast svarta svartek jag själv sett är från hela träd som legat i mossmarkerna uppe i min hembygd i södra Småland. Markerna innehåller mycket järn där och troligen har träden legat där länge. Den var också den ömtåligaste. Skör och med ett mycket högt innehåll av verktygsslöande partiklar. Den svartek jag sett som legat i havet har haft ett något gråare utseende, men också varit starkare. Kanske är det bara tillfälligheter som beror på hur länge de legat där.

Vill man återskapa den här färgen kan man göra det genom att utsätta träet för en lösning som innehåller järn. En genomfärgning är inte möjlig, men det räcker ju att få reaktionen på ytan på färdiga föremål. Kanske att man kan genomfärga faner, men det är inget jag experimenterat med.

Genom att lägga stålull i ättika så uppstår en reaktion som bryter ner järnet till ett järnsalt. Det bildas en gas som sägs vara explosiv. Det har jag inte kontrollerat, men den är starkt illaluktande och man får se till att ha god luftväxling och låta reaktionen ske i öppna kärl. Det är också viktigt att inte fylla kärlen till brädden, för gasbildningen är så kraftig att ättikan efter en relativt kort stund "sjuder" av gasbubblor som tar plats och höjer nivån på lösningen.

De försök jag gjort har varit i relativt små kärl på 2 till 5 dl. I dem har jag tryckt ner lite stålull, inte packat den, men ändå så att kärlet nästan varit fullt av lös ull. Ovanpå det har jag sedan hällt på 24-procentig ättika till ungefär 2/3 till 3/4 av kärlets volym. Jag har lyckats bäst med lite finare ull. Det finns ju lite olika graderingar. Eventuella partiklar (orenheter?) som inte bryts ner verkar blir mindre då. Men man kan ju hursomhelst ändå filtrera bort det lätt genom att hälla lösningen genom ett kaffefilter.

Jag har låtit lösningen stå över natt och upp till fem dagar. Ullen har varit nästan helt upplöst över en natt, men jag tycker reaktionen varit intensivare efter ytterligare några dagar. Sedan penslar man bara lösningen på ytan på träet. Reaktionen är nästan omedelbar och resultatet blir mycket kraftigt på ek och valnöt. Det är en god idé att vattenpensla före så att träet får en resning eller två med efterföljande slipning, så slipper man slipa bort delar av betsningen och göra om den istället.

En lätt borstning kan vara nödvändig, för ett svart damm lägger sig på ytan när det torkat. En djupare ton kan uppnås genom att lägga ytterligare lager. En transparent ytbehandling ovanpå detta och du har en vacker djupt svart ton.

Jag provade också med vitvinsvinäger och den lösningen tog lite längre tid på sig för att bryta ner ullen. Syran är ju svagare i vinäger. Tonen blev något blåare än ättikslösningen som i jämförelse hade en något rödare ton. Efter borstningen av ytdammet var dock skillnaden mindre men fanns ändå kvar som en lätt brytning.

 

(oktober 2008)

 

 

Efter att ha använt metoden ett antal gånger har det visat sig att man får vara observant på vilken ull man köper. Jag har vid ett par tillfällen varit med om att ullen knappast brutits ner alls. En del fabrikanter "ytbehandlar" ullen. Nu pratar jag inte om tvålull! Ytbehandlingen syftar till att förhindra korrosion och förlänga användningen som slipmedel. Men ytbehandlingen hindrar också nedbrytning och skapar kletiga avsättningar i lösningen.

 

 

(april 2010)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

webbmästare: sven(snabelgrunka)vildegren.se